Mitt underbarn...

Hur är det egentligen att leva med ett barn som har autism?

Jo det är jobbigt, krävande, tålamodsprövande och tar väldigt mycket energi och med andra syskon i familjen så är det lite jobbigare ändå. Men alla framsteg och alla "bra" dagar tar över allt detta. Det finns inget bättre än att se sina barn göra framsteg och utvecklas.
Man måste lyfta fram det positiva och förstärka och berömma, inte fokusera på det som inte fungerar. Det kommer och allting har sin tid. Det gäller att få sin vardag att fungera, hitta sina små lösningar.

Min Liam är världens goaste kille som älskar Star Wars, det värsta han vet är orättvisa.
Han har en vilja av stål och är väldigt rädd om dom som står honom nära dvs hans familj.

När jag fick reda på att Liam hade autism så kom det inte som en chock, jag har ju hela tiden vetat om att min son varit "annorlunda och speciell", både i positiv och negativ bemärkelse av andra människor också. Men när jag satt där på Prima och hans psykolog och läkare talade om det för mig så brast det, tårarna rann och jag satt där och grät med ett leende på läpparna. Jag hade inte varit ute och cyklat, jag hade inte fel om min son. Jag litade på min magkänsla och fick rätt. ÄNTLIGEN kan han få den hjälp och det stöd han behöver och har rätt till.

För utan diagnos är han en i mängden, en som är jobbig och bara gör fel. Han får ingen hjälp. Jag vill inte att folk ska tycka synd om varken mig eller honom utan jag vill att dom ska ha förståelse och kanske se saker från ett annat perspektiv när det gäller Liam. Förstå att vanliga regler inte fungerar så bra för honom, istället gör vi på ett annat sätt så han slipper känna en massa krav och misslyckanden.

Det är tufft och ja det är nog lite tuffare när man är ensamstående men jag klagar inte och skulle aldrig göra heller, men med dom rätta människorna omkring sig så blir allt så underbart bra.

Skriver mer imorgon ;)


KRAM OCH GODNATT PÅ ER ALLA, IMORGON ÄR DET FREDAG OCH HELG :)