VEM ÄR LIAM?

Idag har det varit en "dålig" dag för Liam. Dåligt med mat, en del utbrott och massor av tjafs med sina syskon. Ingenting har fungerat riktigt bra idag. Minoe har knallat på och Neo har busat med alla sina traktorer (som vanligt) Julian har varit nere på vallen med sin storesyster Jennifer och tittat på premiären på damallsvenskan Tyresö-Örebro, där Tyresö krossade Örebro med 7-0. Imorgon tar vi nya tag och ser fram emot en händelserik vecka, på torsdag ska vi på 4-års kontroll Liam och jag :)

Tänkte jag skulle berätta lite om min prins (i stora drag) som är just fyllda 4år och världens goaste kille, ett riktigt charmtroll.

Liam föddes utan komplikationer i vecka 38, jag blev igångsatt efter ett lyckat vändningsförsök. förlossningen var snabb och ua. Liam va 50cm och vägde 3245gram och mådde bra. Han vägrade tutten och blev ett flaskbarn och det va just det som passade honom. Världens finaste kille.

När Liam var 9månader så slutade han att äta plus att han slutade med napp, han fick massor av blåsor i munnen och efter 5 besök på barnakuten så fick han läggas in för att få en sond. Min lilla kille va ju inte någon smal pinne utan en bastant liten kille. Efter ett tag tog han till slut sin flaska igen och jag fick i honom mjölk, och just mjölk va det enda jag fick i honom. Blåsorna kom och gick och så fortlöpte det under ca.1år, jag serverade mat i alla dessa olika former och färger. Han va såklart trött och slö och låg mestadels i soffan. Lekte lite men då gärna för sig själv och ställde upp saker i en speciell ordning och på hans egna sätt. När han va liten så jollrade han inte och han lekte utan ljud. Jag fick ofta titta till hon lite extra då det alltid va tysta lekar.

När Liam va 1,5år så började han på förskola, samma förskola som storebror gick på fast en annan avdelning. Där fick jag under 6 månaders tid höra att han va gnällig, jobbig, dåligt bordskick och åt aldrig någonting. Han va aldrig god nog och alltid "det jobbiga barnet". Jag började reagera när Liam som alltid tyckt det va roligt att gå till förskolan började bli ledsen och ville inte alls gå dit. Gråten gick över till hysteri och utbrott och jag som vid den tiden va gravid med Liams lillebror hade honom hemma mer och mer. I december 2012 tog jag beslutet att säga upp hans plats på förskolan och ha honom hemma, han va hemma med mig i 1år. Liam började aldrig prata, "pep" mest och kunde inte göra sig förstådd. Han slutade äta igen och det va bara flytande föda i flaskan som fungerade.

Under dom 12 månaderna han var hemma med mig så fick han börja hos en logoped som han fick förtroende för och som sa rakt ut till mig om att vi skulle ha autism i åtanke eftersom han uppvisade sånna kraftiga och tydliga tecken på det. Vi fick även komma till en specialist logoped som bla tittade på när Liam åt och konstaterade att han har misstänkt oral dysplaxi, dvs att han har nedsatt känsel i munnen och är känslig för olika konsistenser, varm och kallt osv. Han gick även till en gastrodoktor och en dietist och fick hjälp med magen som krånglade pga utebliven kost.

När ett år hade gått så provade vi förskola igen, nu en annan avdelning på samma förskola med storebror vägg i vägg på avdelningen bredvid. Vid den här tidpunkten så hade Liam precis börjat med stödtecken, så den nya personalen och rektorn på förskolan blev informerad och det skulle bli så bra med alla verktyg som dom hade att jobba med... Men inget blev som jag tänkt. Inskolningen va okej, Liam lekte för sig själv men ville inte släppa in någon annan i sin lek m.m Han fick en stämpel av alla andra barn om att han va dum, han fick inte vara med. Dom frös ut honom och droppen va när jag två dagar i rad kommer och ska hämta honom och han får utskällning av samma fröken båda gångerna om att han ska säga förlåt, trots att han ej kunde. Dom va fullt medvetna om hans försening i talet och att han hade sina "problem". Jag sa upp platsen och höll honom hemma.

När Liam va drygt 2,5år så separerade jag och hans pappa. Det är en lång historia men det är det bästa som hänt mig och barnen. Vi fick lugn och ro och vi fick tillbaka livsglädjen.
Liam började att äta lite mer och vi fortsatte med stödtecken. Liams (barnens) gudmor som också är dagmamma föreslog att vi skulle prova att Liam började där (hon är en fantastisk människa med ett hjärta av guld, hon har en speciell plats i våran familj och i mitt och barnens hjärta, hennes man Thomas har en speciell plats i mitt och mina barns liv, han är bäst) Han började där och då hände det något med Liam, något helt fantastiskt underbart. Något magiskt!

Jag skriver mer imorgon då jag fortsätter och skriver om vem Liam är idag...

Godnatt och hoppas ni får en fin vecka :)