När han började hos sin dagmamma så kunde han inte många ord, han hade startat lite mjukt med stödtecken. Lena tog till sig honom och såg vad just han behövde, trygghet och närhet. Han har från första stund varit en i gruppen, få vara med och leka utan att få en stämpel på sig om att inte passa in. Lena och jag gick en kurs i stödtecken tillsammans och sen lärde sig barnen i gruppen också stödtecken för att förstå honom. Alla är så duktiga, min lilla Neo på 2år tecknar hemma och och även min Julian 6år. Det är såå roligt och vilken skillnad det gör när vi tog till tecken i vårat liv. Liam har utvecklas mycket under det året han gått hos Lena, han tycker om att gå dit, han har kompisar som frågar efter honom när han är borta. Sådan gemenskap och kärlek mellan barnen. Han har börjat att äta lite bättre. Han känner att han är speciell och älskad och det är något han bara kände hemma förut. Jag/han har alltid fått höra att han är jobbig och annorlunda under hans 4år och det gör en begränsad i sina val i livet. Sorgligt och tråkigt att vårat samhälle ser ut så att man först dömer innan man egentligen vet.
Efter utredningen på Liam som vi gjorde på Prima Barn med världens mysigaste och bästa läkare och psykolog så stod det klart att Liam hade autistiskt syndrom, en handikapp han kommer att få leva med, men med rätt träning så kan man begränsa så att han kan ha ett fullt fungerande socialt liv. Eftersom han är så liten ännu så är chanserna till det väldigt stora. Så här och nu börjar våran nya resa i livet :) Spännande men samtidigt lite läskig...
Så nu sitter jag här med mina älskade barn och det är ganska tungt i huvudet just nu, papper som ska fyllas i, samtal och genomgång, väntan på remiss till autistcenter, svar på hjälpmedel från kommunen.....
Sen får man inte glömma bort att alla barn behöver mig på sitt sätt, när det är klart så har man vardagen att ta hand om också, tvätt, middag, städning, lägga fram kläder, packa skolväskan osv osv
En sak i taget och glöm inte att andas, allt ordnar sig och faller på plats inom sin tid... Det gäller att vara positiv och inte glömma skratta med barnen, dom är mitt ALLT.
Känner att jag glömmer bort mig själv mitt i allt men jag ska ge det tid också, mår mina barn bra mår jag bra. Jag vill ge min son ett så bra och fungerande liv som det bara går, där han kan vara självständig.
Jag vill se alla framsteg och även då bakslagen kommer så ska jag stå där och ta emot honom, min lilla prins. Våran Liam.
Det finns människor i våran närmaste krets som alltid stöttar, ger feedback och framför allt lyssnar. Det är Liams största tryggheter där han verkligen är trygg.
Det är min pappa, barnens morfar. Han och Liam har en speciell relation. Älskar dig pappa! För den du är och för allt du gör för oss.
Lena och Thomas, barnens gudmor och hennes man. finns inga människor med större hjärtan och generositet. Hade inte klarar det senaste året utan dom, alltid en stöttande axel och en hjälpande hand. Och kärlek i massor, till både barnen och mig. Ni har en speciell plats hos oss.
Våran Bvc sköterska som alltid finns till hand och hjälper och stöttar.
Sen finns det andra människor i mitt liv som betyder oerhört mycket för oss, det gäller att ta vara på riktiga människor som verkligen bryr sig och inte dömer ut någon. Det betyder så mycket med en utsträckt hand ibland, det kan göra stor skillnad i ens liv. Tack för att ni finns alla goa vänner därute :)
Nu ska jag äta lite glass och titta på film, sen väntar sängen :)
Godnatt!
1 kommentar:
Vad fint du skriver Cicci! Styrkekramar till dig och barnen.
Skicka en kommentar