Besökare

söndag, april 15, 2012

Boken om Vårdbidrag

Nu har jag läst klart boken om vårdbidrag, shit man blir mörkrädd. Känns som om man ska behöva förklara sig och nästan ursäkta sig för att man har ett barn med funktionshinder. Det är så många olika saker att tänka på, det bästa är nog att ha någon sorts mall framför sig. Att gå igenom en sak i taget :)
Jag rekommenderar starkt denna bok, ett fantastiskt underlag att ha som stöd och mall.

Men jag insåg just vilket jobb man lägger ner varje dag och hur mycket tid och energi allt tar. Helt otroligt egentligen, jag gör allt för mina barn för att dom ska må bra men med Liam krävs så mycket mer och jag kan dessvärre inte klona mig (eftersom jag är själv med barnen skulle jag vilja det ibland) Känns som om jag inte räcker till för alla just nu, jag försöker "dela" på barnen så dom får egen mammatid, själva. Alla är i olika åldrar och behöver olika saker i livet. Allt är inte en dans på rosor men jag försöker, det är bara att ta det lugnt och ta en sak i taget. Missar man bussen gör det ingenting, det kommer en ny. Inte försöka stressa upp sig i onödan.

Det är inte alltid man hinner med allting i hemmet, när barnen somnat och lugnet infunnit sig så är det dags att plocka, fixa och lägga fram allting till barnen så att det är klart tills man vaknar. Det finns ett ord som är AoO i vår familj för att våran vardag ska bli så smärtfri som möjligt, RUTINER. Men hur ofta händer det inte att det kommer plötsliga och akuta saker som man måste ta tag i och det är då allting rasar. Det blir KAOS, ett kaos som inte går över på långa vägar, ett kaos som kan sluta i tragedi...

Ett evigt planerande och förberedande i livet, men trots detta kaos så älskar jag livet och mina barn. Vi har det så bra tillsammans och med lite mer kunskap, utbildning och vägledning så kommer det här att gå bra. Vi kommer att hitta vårat liv, vår väg och det som funkar för oss. Alla är vi unika på ett eller annat sätt, det gäller att ta vara på det och hjälpas åt. Det kommer inte bli lätt men jag ska kämpa, kämpa för oss, min familj, mina barn,  KÄMPA FÖR LIAM, MIN PRINS :)

Glöm inte bort att man ALDRIG ska döma någon, det är inte alltid ett handikapp syns på utsidan.
Det gör ont i den människa man dömer, att få en stämpel om att inte duga, att inte räcka till eller att vara den som alltid är elak och dum. Speciellt när det står vuxna människor bredvid och bara vänder ryggen till.
Säger det igen, vilket samhälle vi lever i, acceptansen är inte stor :(

Kramar i massor till er som läser och följer min blogg :)


                                          Dom bästa, mina hjärtan <3



Inga kommentarer: